Magnus, min älskling

Jag kan inte sova, så jag ligger och läser Dear John. De håller precis på att lära känna varandra, och bli kära i varandra. Det, och kanske också min födelsedag (hur det är en slags milstolpe varje år, när man på sätt och vis jämför hur ens liv är nu jämfört med förra året, och var man för ett år sen trodde att man skulle vara), får mig att tänka på när vi började lära känna varandra.

Det är nästan svårt att minnas, men jag blev plötsligt överväldigad av känslan kring hur det då kändes att få prata några minuter med dig. Hade jag då någon aning om vart det skulle leda? Magda som sa att det antagligen bara var en fas som vi alla måste gå igenom (Magnus-fasen ;-), och att jag nog bara var intresserad för att du var en av få intressanta killar på jobbet. Hur skulle jag veta om hon hade rätt eller inte? Det enda jag visste var att jag ständigt ville prata med dig. Att helgerna var jobbiga för att jag inte fick träffa dig.

Hur i hela världen började det? Jag har sagt att det var när du drog det långdragna skämtet om trollkarlen, och det stämmer nog. Jag tror det var då jag blev kär. Och iochförsig hade jag ju länge spanat på dig, men av någon anledning hade det aldrig fallit mig in att göra något åt det. Det var nog först när jag började följa dig på twitter som jag fick en lite bättre bild av vem du var och det blev mer påtagligt. Jag kan inte låta bli att småle när jag tänker på hur jag tvingade till mig ditt twitternamn. :-) Du var ett stort mysterium och jag var så nyfiken. Jag kunde inte fatta hur Magda kunde gått så länge utan att fråga.

Och sen när jag började läsa din blogg. Herregud. Då var det kört. Där kom din mjuka sida fram. Den gulliga. Den sårbara. Den underbara. Dina inlägg om era katter fick mig att smälta. Jag knarkade din blogg. Och inte på ett bra sätt. ;-)

Alla dessa tankar har mig liggandes i min säng, på min födelsedagsmorgon, gråtandes. Hade jag kunnat ana för ett år sedan att jag skulle vara här idag? Jag är iallafall evinnerligt tacksam att det är här jag är. “Jag vet inte vart den här vägen bär, men jag är glad att jag färdas på den.” Känns det bekant? ;-)

Det slog mig också, att i ett av de längre samtalen vi hade medan du vek täcken, när du sa att du skulle vilja bli biodlare, sa du också att du skulle vilja odla potatis. (Jag sa att du kanske skulle leta upp Potatisodling for dummies.;-) Tja, nu är du potatisodlare. Inte på heltid iochförsig, men ett steg på vägen?

Magnus, min potatisodlare

Magnus, min älskling. Du är mig så kär.

Dysfunktionell

Jag kände mig lite ensam och rådvill ikväll, och det slog mig att jag har en kompis som jag inte hört av mig till på en vecka eller så, och hon kanske skulle ha tid att prata lite. När hon först hörde om att pappa mådde dåligt sa hon att jag kunde ringa när som helst, dag och natt, och jag vet att hon verkligen menar det också, så jag messade henne och vi pratade lite.

Det kändes bra att få ventilera lite med henne. Hon har mer erfarenhet än jag när det gäller vissa saker, så hon kommer alltid med bra råd som gör att det känns bättre. Dessutom känner hon min familj, så hon kan relatera till saker jag säger när det gäller dem.

Ju äldre jag har blivit har jag blivit mer och mer medveten om att min styvmor och hennes familj är rätt underlig när det gäller många saker, men en del saker som har hänt det senaste året har fått mig att få upp ögonen ännu mer för hur galet mycket av deras beteende är, och hur så mycket som kunde vara annorlunda.

Det skulle ta för mycket tid och ork att förklara alla sätt som den familjen är dysfunktionell, men det som är det tydligaste exemplet nu är hur de har hanterat beskedet om pappas cancer. Dvs inte alls. I alla fall inte gentemot mig. Han är min enda riktiga familj, och ingen av dem har pratat med mig om att han är sjuk. Vilket iochförsig bara tydligare visar att de inte är min riktiga familj.

Inte ens min styvmor, som alltid har varit snabb till att vilja komma med uppfostrande råd, har hört av sig. Min kompis tyckte att jag skulle höra av mig till henne och säga att jag vill prata, men jag vill inte det. Jag vill inte prata med henne. Inte nu i alla fall. Jag tänkte först att hon och jag kanske skulle hitta nåt gemensamt i att vi båda bryr oss om pappa, men jag blir mer och mer tveksam. Och jag skulle inte orka med hennes dömande lagt ovanpå allt annat som tynger mig just nu.

När pappa och jag skulle till läkaren för att höra resultatet på provsvaret frågade jag honom varför min styvmor inte var med. Han sa att hon tyckte att eftersom jag var med behövde hon ju inte följa med. Hon skulle följa med nästa gång istället. Men det var ju den här gången som vi skulle få provsvaren. Det var den här gången jag var livrädd, och det kändes som mina värsta farhågor besannades och jag verkligen hade behövt extra stöd där; att vi kanske kunde känna det som att vi var i samma båt.

Istället blev det bara till ytterligare ett tillfälle när hon hade kunnat agera som stöd, men inte gjorde det. Och jag vet inte om det någonsin slog henne att hon hade kunnat vara där för mig. Ibland undrar jag om hon har särskilt mycket tid övar att tänka på andra människor eftersom hon är så upptagen med att tänka på sig själv.

Min kompis sa i alla fall en sak som jag tyckte slog huvudet på spiken när jag sa att ingen i min “så-kallade familj” pratat med mig om pappa; ingen har frågat mig hur jag mår. Hon sa:

Och när du så mycket nu faktiskt behöver en familj. Någon som du kan älta med. Någon som du inte behöver oroa dig för om du tjatar ihjäl dem. Lär dig något från det – att sån vill du aldrig bli.

Helt sant. Det känns som att allt det som har hänt det senaste året är sånt som gör att man får en klarare bild av vilka som är “riktiga” vänner. Jag säger inte att min familj (och andra) inte är vänliga. Det är de. Men de är bekanta – de är inte familj.

Kanske finns det fortfarande en chans att de kan bli en familj, men efter 20 år vet jag inte om jag vill försöka längre. Jag har inte den orken att ta några initiativ, inte just nu i alla fall.

Min styvbror fyllde år idag. Jag messade honom och gratulerade, och han hälsade tillbaka från soon to be fam D. Han menade inget med det, men det kändes väldigt okänsligt. Som att han påminde mig om att han och hans fru snart ska ha barn och att de har massor med mor- och farföräldrar till det blivande barnet, mostrar, fastrar, kusiner osv. Jag har pappa, och jag vet inte hur länge. Men det är inget som någon har uppmärksammat.

Morgnar

Morgnar. Vad är de bra för, egentligen?

Visst, det kan vara bra att komma igång med dagens gören tidigt, men oftast leder det bara till tankar, och det är aldrig bra. Det är alldeles för tyst så här tidigt på morgonen, och det gör bara att man ännu mer känner sig som den enda människan i världen.

Det finns förstås olika typer av ensamhet, och man kan ju försöka intala sig att den är självvald (vilket den nog oftast inte är, i mitt fall). Jag försöker komma på hur man botar den, och min bästa lösning just nu är att försöka prata så lite som möjligt med de jag saknar, för att försöka få dem ur huvet. Vet inte hur bra det funkar, eftersom jag skriver det här inlägget nu.

Hur jag än gör så saknar jag folk. Men det blir kanske lite lättare om man försöker stänga av. Samtidigt, hur bra är det, egentligen? Det känns bara som man avskärmar sig från folk. Men jag vet inte vad jag ska göra annars!

Jag orkar inte det här just nu.

Pappa

Det här är ett inlägg som jag tänkt skriva ett tag, men dels har jag inte riktigt orkat, och dels så har situationen ändrats hela tiden, så jag har inte vetat vad jag ska skriva.

Nu antar jag att vi vet mer om hur situationen ser ut, men jag vet fortfarande inte om jag egentligen orkar skriva det här.

Läkarna tror att pappa har cancer. Cancer. Jag har skrivit det flera gånger, nästan som för att förklara för mig själv att det är på riktigt, men jag vet inte om jag ändå har fattat det.

Dessutom är ju en av mina (oftast) goda egenskaper att jag är rätt bra på att förtränga saker. Det är bra när man har saker man måste göra; man kan hindras från att bli handlingsförlamad, eller sjunka ner i tankar. Men det funkar inte alltid, och idag är en sån dag när verkligheten tränger igenom.

Först tittade jag på One Day, en film som visade sig var betydligt sorgligare än jag hade trott. Sen gjorde jag det riktigt stora misstaget att titta på senaste avsnittet av Skavlan.

Där pratade Katarina Hultling om sin cancerdiagnos och behandling; att hon var mitt i cellgiftsbehandling och strålning, och vad det innebar. Och då kändes det mer verkligt, det som pappa kanske kommer behöva gå igenom, och tanken på vad det kommer betyda för våra liv.

Just nu vet vi ju inte exakt hur läget är. Det dröjer fortfarande tre veckor innan vi vet exakt vad han har, och hur läkarna vill behandla. Han har haft problem ett tag, och länge kunde vi hoppas att det inte var något allvarligt, men läkarna verkar övertygade om att det är cancer, så nu kan vi bara vänta.

Bara tanken på cancer är overklig. Vi har varit rätt förskonade från det i vår släkt. Men det värsta är tanken på pappa; tanken på att han skulle lämna mig ensam.

Jag vet att jag inte är helt ensam, att jag har människor runt mig som skulle ställa upp. Men han är, och har varit i över 25 år, min enda egentliga familj; en av mina bästa vänner.

Självklart har jag tänkt tanken genom åren. Vad skulle hända om han inte fanns? Tidigare har jag tänkt att jag skulle bli helt förlamad. Kanske skulle jag inte vara lika hjälplös idag, men inte långtifrån, känns det som.

Han är den som jag alltid har kunnat ringa när jag har haft något att berätta, när jag har behövt hjälp, när jag har haft en fråga. Han har stöttat mig och hjälpt mig med skolan, lägenheten, exjobb. Han har lagat min mat, tvättat min tvätt, städat och plockat undan.

Jag vet att jag skulle klara mycket av allt det själv, men att leva utan det stödet? Utan att veta att det alltid finns någon man kan prata med och fråga om saker? Någon som kan köra och hämta en mitt i natten om man inte kan ta sig hem?

Det är en anledning till att jag tänkt länge att jag måste ta körkort. Jag kan inte alltid lita på att pappa kan köra mig till och från ställen. Han blir äldre, och man vet aldrig vad som händer. Nu har något hänt, och jag känner än mer att jag måste tänka på att kunna klara mig själv.

Själv. Själv. Det är det som är den otäckaste tanken. Att verkligen vara själv. Folk förstår inte det. Det handlar inte bara om rädslan att någon i familjen har cancer. Rädslan att förlora någon nära. Det har jag gjort många gånger.

Jag förlorade den som stod mig närmast i världen när jag var sju år gammal, så jag har varit med om det innan. Världen rämnade, men jag kunde resa mig igen, även om jag aldrig mer var densamma. Jag lärde mig att vad som helst kan hända. Och ändå har jag hoppats och trott att det inte skulle hända igen.

Skillnaden nu är att jag inte har någon kvar. Pappa är den enda. Jag har inte lyckats skaffa mig en egen familj, så han är den jag har. Det finns inget skyddsnät. Jag har tänkt tanken tidigare, men när den blir mer verklig blir den också mer outhärdlig; att sitta ensam i huset, och ingen kommer hem.

Och mitt i det här är jag och Magnus. Innan vi blev ihop skrev han nästan som ett varningsinlägg; för att förklara hur han är, vem han är. Det skrämde mig kanske lite, men mest värkte mitt hjärta för honom, och kanske har jag haft en del i att han mår bättre nu.

Nu känner jag att jag behöver honom. Och det skrämmer mig. Dels för att jag inte är van att behöva någon på det viset. Livet har lärt mig att man måste kunna klara sig själv, så det är så jag klarar av saker. Ytterst sällan tar jag verkligen hjälp av någon när jag mår dåligt.

Nu vill jag göra det, men samtidigt vill jag inte skrämma honom. Och jag vill inte att vårt förhållande ska vara sorgset. Jag vill att det ska vara det ljusa som kan ta mig bort från de delar av verkligheten som jag inte alltid klarar av.

Jag har slutat tro på Gud, och jag tror egentligen inte på änglar och sånt. Men efter så många år av att ha klarat saker själv, och att Magnus kommer in i mitt liv precis när jag som mest behöver någon? Sånt får mig nästan att känna det som att han är en gåva från mamma, för att jag inte ska behöva vara ensam. Men att kalla honom en änglagåva kan ju vara att lägga en hyfsat stor press på honom.

Jag fick iallafall några månader när jag var lycklig. Jag antar att jag ska vara tacksam för det. Förhoppningsvis kommer det flera. Som det är nu så vet jag inte hur jag ska ta itu med saker, när det bästa som hänt mig händer samtidigt som det värsta som kan hända riskerar att hända.

Tre månader <3

Igår var tre månader sedan den dag som Magnus och jag har bestämt är den dag vi blev ihop – första gången vi kysstes. Jag kan inte förstå hur det kan ha gått tre månader,

Magnus skulle kanske egentligen inte ha kommit hit, men eftersom vi firade tre månader sa han att han skulle komma iallafall. (Kanske fanns andra saker som lockade också, vad vet jag? ;-)

Vi började iallafall med att gå en runda. Det var ju så fantastiskt vackert väder, så man kunde knappast stanna inne. Dessutom så gick jag miste om att gå en promenad förra gången det var så strålande väder, eftersom vi var upptagna med annat (och det skyllde jag förstås Magnus för ;-), och jag pratar ju alltid om hur mycket jag saknar solen, så det blev en promenad.

Vi gick lite nedåt samhället, och funderade på vart vi skulle ta vägen, när jag kom på att vi ju kunde gå en sväng till kraftverksdammen. Det är trots allt en av få “sevärdheter” här. ;-) Det visade sig att Magnus aldrig varit där, så då var vi förstås tvungna att gå dit. :-)

Det blev en ganska lång promenad (som det ibland lyckas bli när jag är inblandad), så vi var rätt slut när vi kom hem, meeen det är väl nyttigt iallafall. Och det var en underbar stund vi tillbringade vid kraftdammen, hållandes händer och kyssandes. Vet inte vad det var som gjorde att det kändes som att just den stunden var när vi firade våra tre månader?

Innan Magnus åkte hem var jag ändå tvungen att ta kort på honom. Det var första gången någonsin som jag sett honom i en tjocktröja (om man inte räknar på jobbet). Och dessutom ser han ju (enligt mig) så cool ut att jag inte vet hur jag ser ut bredvid honom. Ser väl ut som en tant, kan jag tro. Han bara fnyser, så jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag är mest van vid killar som har Dockers och tillknäppt skjorta. Han ser så mycket coolare ut än jag är van vid att jag får en sån känsla att jag inte är tillräckligt cool. ;-) Samtidigt, när jag ibland har försökt föreställa mig hur en möjlig pojkvän skulle se ut, eller vad jag föredrar, så är inte Magnus särskilt långt ifrån det. :-)

Jag har alltid brukat tänka, när jag sett mina styvbröder och deras respektive, att om jag tar hem en kille, så skulle han nog inte riktigt passa in, varken stilmässigt eller till attityden, och på sätt och vis tror jag nog att det stämmer med Magnus. Jag vill inte få det att låta dåligt på något sätt, för saken är ju den att jag själv alltid känner att jag inte riktigt passar in i den familjen; att jag alltid är lite annorlunda när det gäller både saker som klädstil och livsstilsprioriteringar. Jag älskar hur hemma jag känner mig med Magnus; hur hemma han får mig att känna; hur totalt bekväm man kan känna sig med någon man känt så kort tid. För visst är det så att han accepterar allt det han verkar acceptera, inte bara att han har svårt att ta upp det han vill ändra?

Här är iallafall en bild. Det här är ju egentligen inte Magnus; inte hans egen attityd, men jag tycker ändå att man ser varför jag inte riktigt vet hur i hela världen jag passar in bredvid honom?

Magnus tog några bilder på mig, i hans glasögon, vilket han tydligen gillade, kan inte förstå varför. :-)
En bild på mig i Magnus solglasögon, men det är verkligen inte jag.

Väldigt bra dag när det gäller allt som rör Magnus. :D Men, som alltid, för lite tid.

“I Remember Everything”

Det här är en av mina favoritscener någonsin i en tv-serie. Jag älskar Dawson’s Creek av flera anledningar, men den största måste vara Joey och Pacey och hela deras förhållande.

Av någon anledning kom jag att tänka på den för någon dag sedan (tror det var för att jag diskuterade smycken med Magnus), och idag lyssnade jag på ett annat avsnitt på jobbet, så jag hade lust att posta det här klippet.

Det hade ju skett förr eller senare, ändå. ;-)

Jag får rysningar, hjärtat värker, och jag tror nästan att jag slutar andas, varje gång jag ser den här scenen. Underbart. :-)

En helg med Magnus

Den här helgen har varit rätt så underbar. Jag vet inte om det var meningen, men det slutade med att jag och Magnus tillbringade nästan hela helgen tillsammans. :-)

Jag borde nog ha dåligt samvete för att jag håller honom från hans kompisar, men samtidigt kan jag inte ångra den tid som vi tillbringar tillsammans, för det känns alltid som att det inte är tillräckligt med tid. Ibland önskar man att man kunde stanna klockan.

Han är förresten underbar på fler sätt än jag kan beskriva, och jag vet knappt var jag skulle börja, men det var inte det som detta inlägget skulle handla om. ;-)

Helgen började med att vi åkte hem till Magnus. Han hade planerat att laga middag (att vi skulle laga middag tillsammans, egentligen ;-), och det blev tortillas igen, eftersom han tyckte att det var lyckat när vi åt det förra fredagen (och till frukost på lördagen :-).

Det blev en trevlig middag, även om jag fortfarande känner mig lite tafatt med hans familj. ;-) Och det är fortfarande lite ovant att se honom med familjen. Det är intressant att se, men han är delvis en annan person än när han är med mig, men det stämmer nog även när han är med andra personer.

På lördagen tog det som alltid ett tag innan vi lyckades släpa oss upp ur sängen, men Magnus skulle hjälpa till att köra grejer till soptippen innan de stängde, så det tvingade oss att gå upp tidigare än vi kanske gjort annars. ;-)

Jag tvingade honom att ta några bilder, trots att jag egentligen tycker att jag ser förskräcklig ut, men jag älskar ändå att ha bilder på oss två. <3

Magnus körde hem mig, så vi hade några timmar när vi gjorde oss iordning för kvällen. Jag hade planer för vad jag skulle använt tiden till, men det blev mest sovande istället…
Han berättade att hans mamma sagt att jag var lätt och prata med, och att hon var glad för hans skull, vilket gjorde mig väldigt glad. :-)

Självklart var jag inte klar när Magnus kom…;-) men vi lyckades komma iväg i tid, så vi inte kom för sent till Ingrid (skulle nog inte sett så bra ut). Ingrid höll sig ganska lugn, tyckte jag. Jag fick försvara mig själv en del, men slapp hoppa in i försvar för Magnus. Seriöst. Skulle hon få för sig att ge sig på honom, då jävlar… Fast hon känner väl inte att hon behöver uppfostra honom. :-/

Middagen gick som sagt rätt bra, förutom att det visade sig att Ingrid bjöd på, just det, tortillas/tacos! haha Jag trodde jag dog. Pappa pratade om hur det väl inte var så längesedan vi hade ätit det? Jo, förra fredagen, svarade jag, eftersom jag inte hade hjärta att säga att Magnus ätit ca 4 stycken till frukost samma dag. hehe

Sen var det dags att ge sig iväg till teatern. Jag har för mig att jag har varit där någon gång förut, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg i vilket sammanhang. Jag vet inte om Magnus kände sig riktigt hemma, men jag älskade att ha honom där. Pausen var speciellt underbar. Vi delade en flaska Loranga, och det kändes som vi var de enda personerna i hela foajén. :D

Föreställningen var väldigt kul. Det var väl en del som saknades för att den skulle vara riktigt bra, men skådespelarna höjde den, och det var förstås jättekul att se Mattias spela!

Postern för föreställningen, med Mattias namn (bilden längst ner till höger):

Handlingen utspelade sig i en kombinerad frisér- och tatueringssalong:

Jag kunde ju inte låta bli att ta kort på Magnus, sittandes på sin plats, i teatern. Det är ju inte direkt ett ställe där man ser honom ofta, och man vet aldrig när det händer igen ;-), men han såg ut att smälta in bra, trots att han inte är kvinna. Kanske var han lite för lång för sätena. ;-)

Vi lyckades leta reda på Mattias efter föreställningen, och det var jättekul att prata lite med honom. Vi skulle kanske haft lite mer tid, men vi hade glömt att hämta våra jackor först, så vi fick skynda oss ut innan de stängde. ;-)

Vi tog några kort med Mattias, och de blev riktigt bra allihopa, men fantastiskt kul med alla korten var att pappa hade lyckats klippa av toppen på Magnus huvud. haha (Jag säger alltid till Magnus att vi är inte vana vid så långa människor i den här familjen, och det här känns som ett lysande exempel på det. ;-)

Trots det, ett bra kort. :-)

Söndagen finns det kanske inte så mycket att berätta om, annat än att den tog slut alldeles för fort. Vi pratade en hel del, vilket alltid känns så bra. Även om jag ibland har svårt att formulera mig, för jag inte vill att det jag säger ska missuppfattas, så känns det (iallafall nästan alltid) så självklart och avslappnat att vara med Magnus.

Magnus lagade middag, sjöng lite och retade Edith. :D<3 Jag skulle kunna tillbringa många såna dagar.